Gambros produkter gör skillnaden. Fråga patienter som lider av njurinsufficiens och hur behandlingen inte bara ändrar deras liv, utan också räddar dem.
När njurinsufficiens ändrar livsföringen
För att förstå dialysvärlden, och hur Gambros produkter verkligen gör skillnaden, måste man förstå att dialysbehandling räddar liv. Fråga Daniel Baldor. För drygt 20 år sedan ändrade njurinsufficiens hans liv.
År 1984 befann sig Daniel Baldor från Sverige i USA med ett universitetsstipendium och löfte om en lovande framtid. Utöver sitt akademiska liv, var han även mycket duktig i karate. Han och hans fru Kristina såg fram emot ett rikt och aktivt liv. Men allt förändrades då hans njurar slutade att fungera.
“Min försäkring hade inte börjat gälla ännu, så jag kunde inte få någon behandling” minns han. ”Jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige. På planet hade jag runt 22 liter överflödig vätska i kroppen. Vid ankomsten var jag tvungen att åka direkt till en dialysklinik.”
Åren därefter genomgick han Hemodialysbehandling HD, (både på klinik och I hemmet), Peritonealdialys, PD och en misslyckad njurtransplantation. Det fanns tillfällen då han kämpade för att hålla sig vid liv. Men han fortsatte att kämpa, och till slut genomgick han en lyckad transplantation 1994. Han säger att det var flera olika faktorer som hjälpte honom igenom de svåra åren.
“Min fru, Kristina, har varit ett otroligt stort stöd” säger han. ”Den här situationen har påverkat hennes liv lika mycket som mitt och hon har varit en del av min styrka. Givetvis är det dialysen som bokstavligen har hållit mig vid liv. Men min bakgrund i karate, med dess fokus på uppmärksamhet, kampvilja och en vältränad kropp, hjälpte mig under de första åren. Jag har också haft hundar vid min sida under åren, och de har hjälpt mig genom att bara finnas där, genom att hålla mig sällskap och se till att jag har kommit ut och tagit en promenad varje dag.”
Stark mentalitet
Utan tvekan har Daniels mentalitet hjälpt honom att fortsätta leva ungefär som tidigare, trots att han har drabbats av njursvikt. Han har alltid försökt hitta nya lösningar och vägrat att bli behandlad som en sjuk patient – han har i stället behållit sin positiva inställning till livet.
Under sina dialysbehandlingar fick Daniel en stark uppfattning om vad som fungerar bäst. ”Jag mådde bra av att behandlas med dialys hemma”, säger han. ”Men jag tror att det är jätteviktigt att patienten tar fullt ansvar för sin behandling. Släktingar ska inte behöva ta det ansvaret. Du måste kunna föra in dina egna nålar och se till att allt fungerar och rengöra maskinen själv.”
”Om du har en positiv inställning och förstår att livet inte är slut bara för att njurarna har slutat fungera, så vänjer du dig vid dialysbehandlingen”, säger han. ”Efter ett tag är det som att borsta tänderna!”
Daniel reste dessutom när han gick på dialys, och besökte kliniker både i Spanien och i USA. Han var glad för att kunna resa iväg och samtidigt få dialys på en lokal klinik.
Kämpa för livet
Men det har funnits stunder när han har varit nära att ge upp. Under hans PD-behandling fick han en inflammation som nästan kostade honom livet. Han har också genomgått en cancerbehandling på grund av en tumör som uppstod till följd av komplikationer med avstötningsmedicinen. Till och med hans andra njurtransplantation 1994, som till slut gav ett lyckat resultat, hängde på en skör tråd när hans kropp kämpade mot det nya organet. Men efter fem plasmaferesbehandlingar började hans nya njure till slut att fungera som den skulle.
I dag lever Daniel med en njure och äter dagligen mediciner för sitt blodtryck och mot avstötningsreaktioner. Han arbetar på Gambros produktionsanläggning i Lund och är aktiv och frisk – och har en djup respekt för livet.
”Glöm aldrig bort att det vi gör på Gambro är att rädda människors liv. För mig har det ännu större betydelse eftersom Gambro räddade mitt eget liv”, säger han.
Efter njurtransplantationen tyckte Daniel att det var svårt att göra sig av med dialysapparaten han hade hemma. ”Jag kunde inte släppa taget”, minns han. ”Den hade varit min koppling till livet så länge att jag behöll den i 13 månader till. Den var en symbol för trygghet – det är svårt att förklara det känslomässiga bandet.”
”Jag är stolt över mig själv och ser mig som en frisk person”, säger han. ”Men även om jag är en kämpe har det funnits stunder när jag har frågat mig varför det här var tvunget att hända just mig. Men den frågan får jag ju aldrig svar på. Folk som inte har genomlevt det här tänker inte på vilken lyx det är att få vara frisk. För mig är det en gåva bara att vara vid liv.”